en stor svart himmel med en extra stor sorg

vill bara glömma allt vad skola och plugg heter just nu
jag drömmer mig bort till sköna sommarkvällar
med fina klänningar och fint sällskap
drömmer mig bort till kyssar och närhet
tänker på dig och mig i en solnedgång
tänker på jordgubbar med grädde
jag tänker på syrssornas läte och stjärnornas ljus i natten
men nu sitter jag här med läxhögen som bara växer och växer
och med regnet knapprandes mot fönstret

envingade kråkor flaxar på min himmel

ingenting känns värt
jag har ingen lust med någonting
förutom att flytta
jag vill bort från den här staden
bort från alla jag känner
börja om från början

när man drunknar men inte bryr sig för att man är lycklig ändå


alla trummor och trumpeter, alla sagor alla under

struntade i skolan i fredags
kände liksom inte för den
mina föräldrar åkte på en liten lovetrip
vilket gjorde att huset blev
frittfram för mig och min bror
lördagskvällen spenderades med den bästa
person jag vet, han är super
en annan person som är super är loreen

only time is capable of understanding how valuable love is

Once upon a time, in an island there lived six feelings and emotions: Happiness, Knowledge, Love, Sadness, Richness and Vanity. One day they discovered that the island began sinking! So all of them built boats and canoes and left, one by one. Except for Love. Love wanted to delay abandoning her beloved island as long as possible.

When the island had almost sunk, Love decided to ask for help.
Richness was passing by Love in a boat. Love asked, "Richness, can you take me with you?"

Richness answered, "Sorry, Love, I can't. There is a lot of gold and silver in my boat, so there is no place here for you. With both of us in here we will sink for sure."

Love next asked Vanity who was also sailing by, but Vanity offered the same answer.
"I can't help you, Love. You are all wet and might damage my boat," Vanity answered.

Sadness was close by, so Love asked, "Sadness, take me along with you."
"Oh . . . Love, I am so sad that I need to be by myself!", sadness said in a gloomy voice.

Happiness passed by Love, too, but she was so preoccupied with her happiness that she did not even hear when Love called her.

Suddenly, there was a voice, "Come, Love, I will take you."

It was an elder with a tattered head scarf. An overjoyed Love jumped into the boat. When they arrived at a dry land, the elder went her own way.
Love looked around and saw the Knowledge who was the first to have landed there a while ago.

"Who Helped me?" Love asked.
"It was Time," Knowledge answered.
"Time? Why time?" Love was surprised.

"Because only Time is capable of understanding how valuable Love is." The Knowledge smiled.


sist var himlen vit som papper ovanför

tiden går
antingen går den alldeles för långsamt
eller så rusar den förbi likt en blixt
vem sa att det var okej
tiden går så sakta när man saknar
tiden går så fort när man träffas
vart är balansen
och vem sa att det vaar okej


RSS 2.0