det är klumpen i halsen som bevisar att vi e människor
jag sprang i skogen, kände hjärtats butande slag för varje sekund som gick
jag hade för mycket tid att tänka
mitt i allt var du
men vart försvann jag under tiden?
hade jag blivit som dom andra? försvunnit i mig själv? var jag vilse här?
jag bestämde mig för att hitta tillbaka
jag blundade så hårt jag kunde och hoppades på att jag färdades i tiden
jag öppnade sakta ögonen igen
jag var kvar
jag grät
Kommentarer
Trackback
